Om man aldrig springer i uppforsbacke sa kommer man heller aldrig att kunna springa utfor. Uppat ar alltid tungt, trots ratt vilja kommer ofta tanken att stanna upp, sakta ner. Utfor gar ofta fort och latt, det ger en farten att fortsatta springa och trots att det snabbt gar over gor for det mesta att man glommer hur tungt det var att komma till den punkten. Om man vet att det finns nedforsbackar att ta del av, vem vill da springa plant for alltid?

ByeQ